Vad är frekvens?
Inom ultraljud avser frekvens antalet svängningar hos ljudvågor per sekund. Den mäts i hertz (Hz). De frekvenser som används inom medicinskt ultraljud ligger vanligtvis mellan 1 megahertz (MHz) och över 30 MHz. Högre frekvenser ger bättre bildupplösning men har sämre penetrationsdjup i vävnaden, medan lägre frekvenser möjliggör djupare penetration men med lägre upplösning. Ultraljudstekniken utnyttjar detta frekvensområde för att skapa detaljerade bilder av kroppens inre strukturer, vilket hjälper kliniker vid både diagnostiska och terapeutiska procedurer.
Vad betraktas som ”hög” eller ”ultrahög” frekvens?
Olika ultraljudsfrekvenser används beroende på avbildningsbehov och balansen mellan upplösning och penetrationsdjup. Dessa frekvensområden hjälper kliniker och tekniker att välja de mest lämpliga ultraljudsinställningarna för olika diagnostiska och terapeutiska ändamål, så att optimal bildkvalitet och diagnostisk noggrannhet uppnås.
Högfrekvent ultraljud (10–30 MHz): Används för avbildning av mer ytliga strukturer såsom senor, muskler och organ nära hudytan. Dessa frekvenser ger högupplösta bilder men tränger inte lika djupt in i vävnaden.
Ultrahögfrekvent ultraljud (30 MHz+): Används för avbildning med mycket hög upplösning av ytliga strukturer såsom små nerver, senor, blodkärl, hudlager och små leder – särskilt inom den första centimetern av bildfältet.
Varför är ultrahögfrekvent ultraljud något speciellt?
Även om ultraljudsteknik har använts inom diagnostisk medicin sedan 1950-talet har tekniska begränsningar tidigare gjort det svårt att utnyttja de högsta frekvensområdena. Dr. Stuart Foster, forskare vid Sunnybrook Research Institute i Toronto, Kanada, övervann genom sin forskning dessa tekniska hinder och grundade 1999 det som idag är FUJIFILM VisualSonics, Inc. Företaget specialiserar sig på ultrahögfrekventa ultraljudssystem för preklinisk forskning inom bland annat kardiologi, onkologi, neurobiologi och utvecklingsbiologi.
Detta banade väg för världens första kliniskt tillgängliga UHF-ultraljudssystem, Vevo MD, vilket gjorde det möjligt för kliniska forskare att utforska potentialen hos dessa nya frekvensområden inom kirurgisk planering, dermatologi, vaskulär biologi och andra medicinska specialiteter.
Vad erbjuder Sonosite?
Fujifilm Sonosites UHF-transducer är den första och enda ultrahögfrekventa transducern på 46 MHz som finns tillgänglig direkt vid patientens sida (point of care).
Genom ett samarbete med Fujifilm VisualSonics – branschledande inom ultrahögfrekvent ultraljudsavbildning – har Sonosite utvecklat det första point-of-care-ultraljudssystemet som kan ta bilder vid både låga och ultrahöga frekvenser.
Med UHF46-20-transducern erbjuder Sonosite LX nu den bästa bildkvaliteten för ytliga strukturer och det bredaste frekvensområdet som finns tillgängligt på något POCUS-system (Point-of-Care Ultrasound).
Detaljerad mikroskopisk anatomi
- Enastående visualisering av mikroskopisk anatomi: Se ytliga kärl, nerver och neonatal anatomi i submillimeterstorlek med en tydlighet som tidigare inte varit möjlig med point-of-care-ultraljud. Detta ger bättre förutsättningar för välgrundade kliniska beslut.
- Vaskulär access: Ultrahögfrekvent ultraljud kan hjälpa kliniker att förbättra kvaliteten på procedurer genom att möjliggöra bättre visualisering av ytliga blodkärl i submillimeterområdet.
- Stöd för diagnostik och intervention: UHF kan hjälpa till att identifiera subklinisk synovit, erosioner, kristallavlagringar och inflammation, vilket kan bidra till tidigare diagnos och intervention vid kroniska sjukdomar.
Slutsats: Framsteg inom ultraljudsteknik – särskilt inom ultrahögfrekvent avbildning – utökar möjligheterna inom medicinsk bilddiagnostik och forskning. Med verktyg som Sonosite LX och UHF46-20-transducern får kliniker och forskare tillgång till ett bredare frekvensområde som möjliggör visualisering av ytliga strukturer med enastående detaljrikedom. Dessa innovationer stödjer ett brett spektrum av diagnostiska och procedurrelaterade tillämpningar och gör ultraljud till ett mångsidigt verktyg i både kliniska och prekliniska miljöer.
